Vem ska få svara på frågan...?

I dag mindes barnen hur deras grekiska klasskamrater reagerade på lektionerna när deras lärare ställde en fråga. Vadå räcka upp handen och vänta på sin tur? Lite mer som att den som skriker högst och viftar mest med armar och ben får svara, kanske?

I alla fall. När ungarna satt och pratade om detta och skrattade så tårarna sprutade så insåg jag en sak. Jag tittade på mina fina barn och såg deras glädje över att ha detta minne. Jag förstod att jag har gett dom en gåva. Att få se världen. Att få uppleva någonting annat. Och jag skulle inte vilja ha det ogjort. Trots att det har varit krångligt det senaste halvåret.

Och, nej, det var inte alltid den som skrek högst som fick svara på frökens fråga...